Efter en lång biltur genom köer och trafikolyckor landar jag i Hammanskraal, där jag nu ska bo i tio dagar. Vägen dit var lång och det var ett tag vi trodde att det inte skulle bli av. Den sydafrikanska mentalitet är annorlunda till den hemma. Ett klockslag är inte alls lika viktigt och om det inte blir i dag så blir det imorgon…kanske.

Vägen blir mer och mer lantlig, mindre hus och inga höga murar med elstängsel längre. Det är grönt och djur som beter på stora gröna åkrar.

Så är stannar vi längs vägen och Claes påpekar att det inte ar säkert att öppna fönsterna i bilen. Det gjorde mig inte mindre nervös! Men bilen som ska möta mig kommer och ut kommer en svart kvinna med sitt barn på runt fem år. Alla in i vår bil, inga säkerhetsbälten på någon…så in i min nya verklighet. Kor som går längs vägen, jag undrar om jag är i Indien istället…

Vi kommer fram och alla kommer för att önska mig välkommen. Lika nervösa som jag. det har broderats ett stor fins välkommen Tone, vilket ju är så underbart! Känner mig verkligen välkommen.

VIll jag se dom spela volleyboll? Självklart! Och jag får hjärna vara med å spela om jag vill. Alla spelar barbent och alla glasbitar ligger ju utanför spelaplanen. Att det kommer en bil lite då och då eller en kärra dragen av tre åsnor stör inte dom superfokuserade unga kvinnorna. Det spelas för fullt!

Nu sitter jag i ett litet kök och tittar på tre unga kvinnor som lagar mat. Det är varmt, det är mygg och det är ljud. Det är dofter, allt från mat som doftar underbart till myggsprayen som inte är lika kul. Alla möbler är täckta av plast. Utanför skäller hundarna.