Står upp tidigt, runt fem för att få med mig soluppgången. Det är tyst, bara fåglarnas sång underhåller mig. Långsamt vaknar byn till liv. En lång man kommer med en skottkärra. En kvinna har paraply som solskydd. Barnet bär hon på ryggen i ett vackert mönstrat tyg. Värmen ligger på vänt, än så långe är det en behaglig svalka i luften. Det börjar tutas, minibussarna är på väg med skolbarnen. Alla har skoluniformer, kort grön kjol, vita strumpor och svarta skor för tjejerna och svarta byxor och grön väst och vit skjorta med grönt slips för killarna. Strömmen av människor över bollplan ökar stadigt. Några vinkar andra stannar och växlar några ord. “How are you? Fine thank you “. Barnen bär sina småsyskon på höften. Vissa barn känner jag igen och dom undrar hur antie tone mår idag?
Tid tänker jag. Alla har tid att stanna upp och växla några ord. Har själv mycket tid att låta tankarna vandra. Undrar över vår egen upptagenhet och vårt fokus på vårt mående. Vi som har hopp om en framtid, men ofta faller ner i djupa svarta hål. Är vårt samhälle delaktig i detta undrar jag? Är det kanske viktigt att bli sedd och speglad i din granne, din by?
En flicka berättade helt lugn att hennes lillasyster dog. Att hon gråt och var ledsen över detta. Nu har hon en lillebror och en snäll pappa berättar hon vidare. Inga märkbara känslor kommer fram under vårt samtal. Inget konstigt, inget märkvärdigt – hur kan hon berätta detta trauma så lugnt tänker jag? Här är döden närvarande. En del av livet. Vissa lever några dör, inget konstigt med det. Jag tror att inkluderandet och stödet alla här ger varandra kan vara en stor del i hennes lugn
Sen gick jag en promenad På vägar av sand fårade av vattnet som har flommat över när det regnar på riktigt. Mer om det i eftermiddag!
